Anna

Jag har varit så opersonlig i bloggen på sistone. Det enda jag har utlämnat om mina känslor är (som vanligt) rubrikerna (låttexter). Det fanns en tid då jag skrev exakt vad jag kände för, vet inte riktigt varför jag inte gjort det på sistone. Jag ska bättra mig. Men det är svårt att blotta sig när man inte riktigt mår hundra. Här är i alla fall ett försök.

Jag blev blixtförälskad. Han stod för allt jag saknat i mitt liv. Allt kändes som en dans på rosor i hans sällskap tills han släppte bomben. Han mådde inge bra, vad det var som var fel visste han inte. Han behövde tid att fundera över sitt liv och det har han gjort sen i början på december. Varför gör man såhär? Varför hoppas man in i det sista att allt kommer lösa sig? Kommer det ens att lösa sig?

Förvirrad var ordet. Släppa helt eller vänta tills att han äntligen hör av sig och säger att han styrt upp sitt liv?

Jag har inget bra svar, om jag ändå hade det så skulle allt var så himla mycket enklare.

Rubriken var det ja: Kent - Saker man ser